Livet 0–35 år

Jag föddes i Stockholm 1968. Mina föräldrar hade anlänt från USA och bodde i en liten portvaktslägenhet i Vasastan. I väntan på mig jobbade de som tidningsbud och min pappa läste svenska för utländska studenter vid Stockholms universitet. Mormor och morfar bodde högst upp i huset.

När pappa blev antagen till en forskarutbildning flyttade familjen till en studentlägenhet i Solna. Mamma blev så småningom lärare i språk på en folkhögskola. Min bror föddes och vi skaffade hund. Jag och min bror växte upp bland studenter från hela världen. Många var politiska flyktingar från Chile, Argentina, Nordafrika och Turkiet, andra var utbytesstudenter på KTH, konststuderande från Dalarna eller medicinare från Värmland, klassresenärer från hela landet. Det var ett skyddat kollektiv för intellektuella och deras barn, präglat av vardagssamvaro, kreativitet, fest och allvar. Dessa tio år av min barndom har präglat mig djupt och jag försöker fortfarande vänja mig vid världen utanför.

Det var en chock att lämna vår enklav. När pappa disputerat fick vi inte längre bo kvar. Och när jag fyllde tretton flyttade familjen till ett radhusområde söder om Stockholm. Här rådde andra regler än de vi var vana vid, var och en till sitt, neddragna persienner, segregering och själslig tristess. Taxen Lisa dog i ren protest, och resten av familjen pendlade till stan där vårt egentliga liv utspelade sig. Musik och konst dämpade min vantrivsel. Lillebror fick börja på privatskola i stan. Det var en mörk och ledsam tid.

Livet tog återigen fart när vi flyttade till Etiopien, ett av de få länderna i Afrika som inte varit koloni. Jag och min bror gick i en internationell skola, där majoriteten av eleverna var etiopier. Pappa jobbade på utbildningsministeriet och mamma som lokalanställd vid svenska ambassaden. Det var brist på i stort sett allt utom vänskap, uppfinningsrikedom och generositet. Vi hyste svenska biblioteket i vårt hus, som stod öppet för allmänheten en gång i veckan. I dessa tysta, dammiga, bokfyllda rum hade jag många magiska läsupplevelser.

Både min bror och jag fick stipendier till amerikanska skolor och universitet. Till en början hade jag svårt att anpassa mig till det amerikanska studentlivet. Men efter ett sabbatsår då jag först jobbade som konstnärsmodell på dagarna och kassörska i en livsmedelsbutik om kvällarna, och sedan läste kinesiska på Taiwan, hittade jag min plats i skolan på den amerikanska östkusten. Mitt universitet var ett renässanstivoli, en privilegierad plats för oss utvalda. Jag träffade min första mentor i skrivandets konst. Hon guidade mig i litteraturen, ända in i dess djupaste schakt.

Jag lät mig övertalas att byta universitet av min dåvarande partner. Det var svårt att säga nej till honom tillika till Oxford, och jag hade svag kontakt med min egen kompass. Därför hamnade jag i England. Det gick inget vidare. Det slutade med att jag i stället, en sen kväll i Venedig, sa ja till att gifta mig och sedermera flyttade med min blivande make till Sverige, där ett stort judiskt bröllop firades. Sedan kom sonen, den största förälskelsen.

En ljus men kort tid följde. Snart kunde jag inte blunda för att mitt äktenskap hindrade mig från att vara sann. Det var en uppslitande skilsmässa. En nödvändig handling med omöjliga följder. Familjen är nu spridd över världen. Mormor och morfar döda.

Resten är en historia om slit och släp. Ett enda långt curriculum vitae av arbete och ideella uppdrag. År ut och år in, längre och längre bort från det som hjärtat ville. Ett eget rum är dyrköpt. Men så en dag börjar ett annat liv, då jag träffar väninnans kusin. Någon, inte bara att dela rum med, utan att bygga ett helt, nytt palats tillsammans med. Det är många år sedan nu.

Ingenting har jag skrivit om hur jag blev författare, om böckerna, vännerna, kampen, konsten, släktingarna, Kina, skrivandet, sorgen och kärleken. Kanske har jag utelämnat det viktigaste i berättelsen om mig.