”Att befinna sig i ett hål längst nere i en grop, i nästan total ensamhet och upptäcka att det bara är skrivandet som kan rädda en.” Marguerite Duras


Under Inunder

Under Inunder finns en andra berättelse. Den om mitt författarskap. Så här gick det till: Huvudpersonen Alice och jag ingick en överenskommelse. Det var ett experiment där hon fick oinskränkt monopol på ”jaget”. Alice är med andra ord både huvudperson och berättare i romanen. Min och Alices livshistorier skiljer sig mycket åt men vi har vissa gemensamma erfarenheter och frågor som vi ville undersöka.

Experimentet gick ut på att Alice släpptes ned i ett djupt hål därifrån hon fick prata på tills hon funnit ett språk. Mitt löfte till henne innebar att vara lojal och aldrig vika från hennes sida. Samtidigt fick jag själv inte yppa ett ord. Endast ordlösa styrmedel var tillåtna på resan mot vårt gemensamma mål. Jag intog analytikerrollen och lyssnade tålmodigt när hon idealiserade Paolo och grand-mère, talade nostalgiskt om ett förlorat tillstånd och sörjde den moderskärlek hon aldrig fått. Skulle Alice komma någon vart eller bara försjunka i melankoli, undrade jag. Men så småningom närmade hon sig smärtpunkten.

Jag och Alice kom bra överens, hon är ju inte någon bråkmakare precis. Nej, problemen kom snarare utifrån. Jag blev orolig för Alice, för att läsaren inte skulle tycka om henne, inte förstå henne och vara dum mot henne. Hon var ju så skör och omodern. Jag fick stålsätta mig för att inte försöka rädda henne. Alice är så mycket yngre än jag och saknar mina erfarenheter. Det var inte alltid lätt att låta bli att upplysa henne om ett och annat, när hon föreföll omedveten och naiv.

Vissa oförutsedda utmaningar uppstod under experimentet. Det visade sig bland annat att det där hålet var fullt av gamla rötter som måste rensas ut. Och om ni någon gång har försökt att gräva bort gamla trädrötter så vet ni hur slitsamt det är. Stackars Alice tyckte nog att jag gjort det onödigt svårt före henne. Sedan hade verkligheten en tendens att vilja sippra ner i hålet och jag hade fullt sjå med att skydda det och Alice från intrång. Längre fram blev vi tvungna att kompromissa med formen och själva berättandet för att bli publicerade, något som varken hon eller jag var särskilt bekväma med.

Det var en lång och mödosam process, särskilt som jag jobbade heltid och bara kunde ägna mig åt romanen på semestern. Under långa perioder blev jag tvungen att lämna Alice ensam i sitt hål. Det var en kamp för överlevnad men vi gav aldrig upp.

En märklig sak hände på vägen. En förläggare som läst texten, skrev i sitt utlåtande att hen blivit oändligt berörd och sorgsen av romanen men att den trots allt var ”en minnesbok som borde förbli privat”. Hen tolkade alltså texten som självbiografisk. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. På ett sätt var det ett fantastiskt betyg, vi hade lyckats lura läsaren att tro att berättelsen var autentisk men samtidigt blev vi refuserade på grund av samma skäl. Alice blev arg mest, verkade det som, för att hon var rädd att jag skulle reducera henne till ett ”hon” i tredjeperson. I sådana fall ville hon upp ur hålet och avbryta experimentet. Jag tröstade henne med några diktrader av Adrienne Rich.

Det finns en stege.
Stegen finns alltid där,
hänger oskuldsfullt
nära skonarens sida.
Vi vet varför den finns,
Vi som nyttjat den …
Jag kom för att utforska vraket.
Mitt syfte är orden.
Orden är kartor.
Jag kom för att se vilken skada som skett
och vilka skatter som fanns kvar …

Då lugnade hon ned sig.

Om sanningen ska fram hade jag nog tänkt mig för fler gånger vad gäller ”jagformen” om jag genomfört experimentet i dag. Men det satte igång före Knausgård-debatten med mera, och då visste jag inte vilken kontext boken skulle födas in i. Ett annat hinder (förlåt Alice!) är att Alice som berättare har en begränsad möjlighet att gå in i de andra karaktärernas inre. Hade jag själv varit berättare så hade jag ju kunnat undersöka de andra personernas inre utan att blanda in Alice. Ur detta perspektiv tolkas de enbart utifrån från hennes subjektiva, och inte sällan idealiserade, synvinkel.

Till slut fick vi uppleva en fantastisk förvandling. Alice som varit besatt av att babbla om sin egen historia blev allt tystare och sparsmakad ju närmare nedkomsten vi kom. Jag blev förbluffad över de insikter som hon nu levererade. Så kom den stund när avgrunden helt stilla öppnade sig och slukade alla ord som Alice dittills hade uttalat, hon i sin tur drog efter andan och lyckades äntligen formulera de existentiella erfarenheter som var så viktiga för henne. Då förvandlades hennes fängelse till en fristad.

Experimentet var fullbordat och jag kunde stiga ned till Alice och se det märkliga landskap som där spirade ur askan. Alice som hela tiden längtat hem fick ett nytt hemland i form av ett språk och jag fick mitt författarskap. Ett rum med oändliga möjligheter. Helt rent från verkligheten.