Ett möte på Café Gruvan mellan författaren Ann-Marie Tung Hermelin och litteraturvetaren, översättaren och frilansskribenten Lan Xu blev ett ...


Samtal om Inunder

Lan Xu: Det är en stämningsfull berättelse du skrivit, med ett vackert och självsäkert språk. Arbetade du länge med att hitta den rätta tonklangen, eller var den självklar redan från början?

Ann-Marie: När jag sökte Alices språk visste jag vad det var för klang jag ville åt, men jag fick arbeta med att skriva fram den. Delvis ville jag ha ett lite gammaldags språk som Alice ärvt av grand-mère men framförallt ville jag fånga den nostalgiska ton, vars blommighet föds ur tomhet. Melankolikerns sublimerande språk. Jag inspirerades av lingvisten och psykoanalytikern Julia Kristeva, som menar att melankolikern inte riktigt tror på språkets makt och att hon lever i en ständig regression, fixerad vid det förflutna. Jag var också mycket noga med den självupplevda, autentiska tonen i romanen, vilket tyvärr har misstolkats som att boken skulle vara självbiografisk, vilken den inte är. En av mina ambitioner var att skapa just stämningar. Orden blir på så sätt just bärare av en ton eller färg, som inte bara har att göra med deras innebörd, utan känslan som de väcker. Jag vill att läsaren ska bära med sig stämningen i Alices värld.

Lan Xu: När din bok kom ut pågick en delvis hätsk debatt om klass i Sverige och några recensenter har också reagerat på huvudpersonens överklassbakgrund och livsmiljö på ett sätt som jag tolkar som att de hade svårt att identifiera sig med romanens huvudperson. Var den reaktionen något du hade föreställt och förväntat dig och hur tänker du i dag om en sådan analys eller läsning av romanen?

Ann-Marie: Jag var mycket medveten om att huvudpersonens klassbakgrund antagligen skulle bli ett problem för många recensenter, kanske beroende på oförmåga till identifikation, men allra mest på grund av att de tvunget måste positionera sig gentemot Alice, för att inte själva framstå som klassomedvetna. Samtidigt kände jag när jag skrev boken att jag inte kunde bry mig om det. Alices klasstillhörighet är en poäng i relation till hennes etnicitet. Klassresan uppåt är en återkommande och populär berättelse i svensk litteratur, antagligen för att den berör så många svenskar. Det är ju nationell historia: Sverige från fattigt land till välfärdsstat. Men litteraturen måste rymma även andra berättelser som inte passar in i den snäva, svenska bilden av klass, så som klassresor nedåt (som drabbar majoriteten av invandrade akademiker) eller berättelser där människor och deras livsöden påverkas i kombination med eller av andra faktorer.

Lan Xu: Utanförskap är en central fråga i boken. Alice beskrivs som hemlös i överklassen och som främling i sitt hemland Sverige. Klassfrågan är ju något som flera recensenter tagit upp, men däremot inte etnicitet, rasism och vardagsfördomar. Varför, tror du?

Ann-Marie: Okunnighet och ointresse. De flesta recensenter på svenska tidningar är vita, svenskar som inte har någon egen erfarenhet av rasism. Kriget i forna Jugoslavien, som förekommer i romanen, väckte inte heller nämnvärt intresse. Ändå blev jag förvånad över den totala ”vita läsningen” av Inunder. Ofta handlar det om subtil exkludering. Det finns en vit blindhet inför etnicitet, sin egen och andras. Klass har de lätt att se, men inser inte att en ”vit” tolkning av klass inte är användbar för någon som inte är vit, oavsett klass. För den som är utsatt är det som att vara osynlig och hypersynlig samtidigt, eftersom man i många sammanhang ignoreras som icke människa, samtidigt som man sticker ut. Trots att majoriteten tycker att rasism är förkastligt, bagatelliseras de utsattas erfarenheter. Det finns en stark förnekelse av rasism i det svenska samhället och den som pekar ut den är suspekt, onyanserad eller till och med gnällig och humorlös. Att inte se de många faktorer som spelar roll för Alices identitetskapande, utan bara hänga upp sig på klass, ger en endimensionell läsning. Min redaktör ville, i all välmening antar jag, stryka det mesta om rasism i romanen. Men jag stod på mig. Exiltillståndet eller utanförskapet kan också vara berikande, eftersom det möjliggör en unik utsiktspunkt, så som Alice har. Att vara författare kräver också i viss mån ett utanförskap.

Lan Xu: I romanjagets, Alices, personliga historia finns två huvudpersoner, grand-mère och Paolo, de två mest älskade, som Alice också förlorar, och mycket i boken handlar om denna förlust och sorg. Men det som för mig framstod som långt mer sorgligt var den stora brist på närhet och kärlek som fanns mellan Alice och hennes mamma. Du skriver inte så mycket om det, men det finns mycket sagt i det osagda här. Var det ett medvetet val?

Ann-Marie: Du har rätt i att det är bristen på moderskärlek som är det stora traumat för Alice. Den bristen utgör också förutsättningen för de andra relationerna och är förklaringen till varför de blir så betydelsefulla för henne. Bristen har också bäring på Alices språk. Även här inspirerades jag av Kristeva och hennes teorier om det mänskliga psykets första överlevnadsstrategier: abjektion, idealisering och melankoli. Abjektion betyder ungefär utstötning, så som vid födseln, vilket också är en viktig drivkraft i skapandet av oss själva som subjekt och individer, åtskilda från andra. Eftersom Alice liv inte utgår från en trygg famn, så har hon heller ingenting att ta spjärn emot. Hon kämpar i en tom värld för att forma sin identitet. Och hon fyller tomrummet omkring sig med ord. Med språkets hjälp blir hon till. Paradoxen är att trots traumats stora betydelse, så har Alice inte genomskådat sin mamma och inte heller sig själv. Därför har hon inga ord för det.

Lan Xu: Jag har framför allt läst Inunder som en minnes- och sorgesång över kärlek och förlust, men också som ett sökande efter en identitet och en strävan efter ett rikare, mer meningsfullt inre liv, och trots att jag och Alice har väldigt olika bakgrund och erfarenhet, fanns det mycket hos henne som jag kunde känna igen och identifiera mig med. Jag undrar vad boken handlar om för dig som författare? Vad var det framför allt som du ville belysa, lyfta fram eller bearbeta genom att skriva den?

Ann-Marie: Jag blir glad över att du läser Inunder som ett sökande efter identitet och en strävan efter ett rikare, mer meningsfullt inre liv. För mig är Inunder en idéroman om just detta. Så här i efterhand, känns boken som en blandning mellan en uppkastning och en barockbyrå med intarsia. En blandning av ett gesällprov och något jag var tvungen att få ur mig. Av någon anledning har jag en tendens att alltid göra saker så svåra som möjligt för mig själv. Som att ge min debutbok formen av en barockbyrå, i stället för en köksstol eller en skärbräda, som fler kan relatera till. Fördelen är att jag lär mig mycket på vägen. På ett plan är romanen en hyllning till litteraturen och samtidigt en uppgörelse med språkets artificiella karaktär. Det är den ordlösa, inre upplevelsen av konst som jag hela tiden söker. Går upplevelsen av att lyssna på Bach att säga med ord? Är inte de ordlösa mötena människor emellan de starkaste? En givande läsning av Inunder kräver nyfikenhet. Den yttre delen av romanen är en historia om kärlek, sorg och förlust. Sigmund Freud menade att ett normalt sorgearbete innebär att den som förlorat en älskad vän, gradvis accepterar och vänjer sig vid förlusten. Medan den som lider av melankoli, som Alice, inte gör det. I stället identifierar sig melankolikern med det förlorade objektet/personen. Förlusten blir på så sätt en del av jaget. Freud liknar detta vid mental kannibalism, då melankolikern slukar det förlorade objektet. Så som i Alices dröm när hon sväljer Paolos finger. Men det är min önskan att läsaren inte ska nöja sig med melankolikerns passionerade sorgesång, utan öppna lådorna i den svulstiga barockbyrån, och se det som finns däri, i form av litterära och filosofiska referenser om konstens, framförallt litteraturens, betydelse i våra liv. Det är ingen slump att Alice befinner sig på Corahill, Cora (Khôra) som i livmoder (se bl.a. Platon i Timaios, Derridas essä Khora och Kristevas La Révolution Du Langage Poétique.). Tillslut finner Alice sin röst – hondjuret. För egen del, bearbetade jag nog förlusten av en del av mig själv, när jag skrev boken. Om Inunder hade ett soundtrack så skulle det vara Kleopatras aria: ”Se pietà di me non senti …”*, ur Händels opera Julius Caesar. Lyssna gärna på den här!

* Om du inte känner medlidande med mig, o rättfärdiga himmel, kommer jag att dö.